SMILEY

Min biologiska far dog när jag va 16, hans bortgång gav liv åt rädslan att bli övergiven, rädslan att inte vara älskad och rädslan att inte vara önskad. Dessa tre utvecklades till ett bottenlöst bekräftelsebehov vilket jag gjorde allt som stod i min makt för att försöka tillfredsställa.

Det räckte inte för mig att vara omtyckt av några (många, rent av)  jag var tvungen att vara älskad, sedd, hörd och bekräftad av alla precis hela tiden. Det har naturligtvis ställt till en hel del, för det har drivit mig till att såra en väldig massa människor.

Jag har gjort många saker som jag inte är särskilt stolt över

Min rädsla för att inte vara älskad, accepterad och önskad gör att jag har lätt att ta på mig för mycket och vilja prestera mer än jag klarar, för rädslan viskar i mitt öra att om jag inte fixar allt, om jag inte tar hand om alla, om jag inte gör det (jag tror) andra förväntar sig av mig så kommer de inte att tycka om mig och jag kommer att bli övergiven. Jag är så rädd för att bli övergiven.

Det är märkligt, det där egentligen… För när jag väl blir övergiven, när jag blir sviken, när det visar sig att någon faktiskt ogillar mig och/eller inte vill ha mig i sitt liv så är det ju faktiskt inte någon katastrof. Självklart får mitt ego sig en smäll och jag kan bli ledsen om det är någon som verkligen betyder något för mig, men jag klarar mig. Dom här senaste åren har visat det med all önskvärd tydlighet: jag klarar mig faktiskt ändå.

 

En dag ska jag åka till Kongo och lämna blommor på min pappas grav<3